Om Astrid Lindgren
Märkligt är ett ord som återkommer gång på gång i Astrid Lindgrens författarskap. Märkligt är ett ord som också skulle kunna användas för att beskriva henne själv och hennes livsgärning. För visst är det märkligt att dottern till en småländsk bonde kom att bli en författare älskad jorden runt, översatt till nära hundra språk och hyllad av läsare i alla åldrar.
När hon firade sin 90-årsdag fyllde gratulationerna mer än 15 postsäckar och innehöll brev från tusentals och åter tusentals läsare, vars liv hon hade gjort rikare med sina berättelser. Själv hävdade hon att hon alltid skrev för barnet inom sig och det barn hon en gång varit. Hon hade en unik förmåga att minnas hur barn tänker och känner och att förmedla den insikten till sina läsare oberoende av ålder eller bakgrund.
Astrid Anna Emilia föddes den 14 november 1907 – på Emildagen – som andra barnet till Samuel August och Hanna Ericsson på gården Näs strax utanför den lilla staden Vimmerby i Småland. Hennes bror Gunnar var ett år äldre och senare fick hon två systrar, Stina och Ingegerd. Astrid har skildrat uppväxten i de tre böckerna om Bullerbyn, en barndom fylld av glädje och lek, kärlek och trygghet. Tonårstiden däremot var en tid av melankoli och sökande och stundom högst påtagliga uppror mot småstadens inskränkthet. I Madicken-böckerna återkommer hon till sina egna upplevelser och kritiserar hur man från samhällets sida bedömde människor främst efter deras ekonomiska och sociala status. Själv var hon en grundmurat demokratisk person och bemötte alla lika vare sig de var barn, stadsöverhuvuden eller busschaufförer.
Arton år gammal flyttade Astrid till Stockholm och utbildade sig till sekreterare. Ett par år senare gifte hon sig med Sture Lindgren. Redan i skolan, och senare som volontär på Vimmerby tidning, hade hennes författartalang uppmärksammats och som ung mamma började hon skriva sagor och noveller för att tjäna lite extra pengar. Den första september 1939, samma dag som Andra Världskriget bröt ut, påbörjade hon också en krigsdagbok där hon kommenterade både världshändelserna och den egna familjens tillvaro. Här varvas på ett djupt mänskligt sätt slaget vid Stalingrad och ockupationen av Danmark och Norge med ängslan över sonens skolbetyg och dotterns förkylning. Detta unika tidsdokument publicerades 2015.
Under kriget började Astrid Lindgren också berätta om Pippi Långstrump för dottern Karin. Det märkliga namnet hade Karin själv hittat på. Så småningom skrevs berättelserna ner och till julen 1945 kom den första boken om Pippi ut i Sverige. Den liknade ingen tidigare barnbok, blev en omedelbar försäljningssuccé och sålde snabbt slut i bokhandeln. En recensent utsåg den till och med till århundradets barnbok, andra talade om en revolution i barnkammaren. Men alla var inte lika förtjusta. Sveriges förste professor i pedagogik ansåg att Pippi var ”något obehaglig som krafsade på själen” och att hon ”uppförde sig sinnessjukt”. Lyckligtvis bryr sig inte barn om vad lärda professorer tycker. Redan året efter startade Pippi sitt segertåg runt jorden. Många har genom åren vittnat om hennes betydelse som förebild för generationer av flickor när det gäller mod att trotsa begränsande regler och förtryck och att välja sin egen livsväg. Pippi Långstrump har blivit en feministisk ikon världen över och ännu i dag utmanar och ifrågasätter hon vuxenvärldens syn på flickors – och barns – rättigheter.
